(Fritt efter Anna Maria Lenngren)

Jag minns den ljuva tiden
jag minns den som förut
det var den sista striden
och klassamhällets slut.
Och man var arg och yster
och progressiv och ung
var flicka var min syster
min bror var Mao Tse Tung.

Vi slogs mot kapitalet
och schlagerfest och jul
för tron på idealet
och för att det var kul.
Vi älskade var neger
och varje vietnames
vi slogs för folkets seger
och tuggade vår tes (vårt gräs).

Och alla hördes drilla
på gitarr, fiol och lur
och spelade man illa
var det folkets kultur.
Vi var så vänsterballa
och vår moral var sträng:
vi älskade med alla
på vår spånplattesäng.

Men mina progkamrater
hur tiden svunnit sen
ni blivit byråkrater
och näringslivets män.
Ni lämnat barrikaden
och era byalag
Astra och Eriksson
kämpar ni för idag.

Bland aktieemissioner
hur snabbt er glöd försvann
med insideroptioner
förgörer ni varann.
Och nöden ger ni fan i
i erat management
i kappan från Armani
som ni i vinden vänt.

Med golfbag och gastrit
går ni och håller färgen
och kivas om profiten
med Peter Wallenberg.
Med blick som grumligt vatten
med läderattaché
nu fifflar de med skatten
de forna pojkarne.

Med femtio år på skulten
joggar ni gatan fram
små skalliga konsulter
med Microsoftprogram.
Vad blev det av er värme
allt det ni trott så starkt:
kallt hjärta bakom skärmen
gul hy och hjärtinfarkt.

Text & musik: Finn Zetterholm