Jag minns när du var liten
fast vi aldrig möttes då
det låter kanske konstigt
men det är ändå så
Fast du slog sönder spegeln
blev bilden ändå kvar
du har försökt att glömma dig
jag minns dig som du var.

Du tog dig hårt i handen
en gång för längesen
och drog in dig genom dörren
och steg ut och låste den
Du stod och höll för öronen
därute några år
tills skriken hade tystnat
i din vuxenkorridor.

Med lager efter lager
som skalen på en lök
du sydde på din skepnad
en mantel tjock som rök
Du säger att man måste
och kanske jag förstår
vi blir ju till Herodes
när vi blir femton år.

Men barnen samlas alltid
runt den som är förställd
sen står dom där och stirrar
med ögon blå av eld
Då är det som allt rämnar
som du mödosamt har sytt
och varje barn är du
som står naken där på nytt.

Jag drömde att jag följde
dina spår i snön som låg
och fotspåren blev mindre
för varje steg jag såg
Det hände inte mera
men fotspåren blev små
jag minns när du var liten
fast vi aldrig möttes då.

Text & musik: Finn Zetterholm