Det var Sweden borg och gamla fru Truxa
som möttes i parken på avtalad tid
fru Truxa satt på en grönmålad bänk
och Swedenborg satte sig bredvid
En sommarfågel sjöng
och luften var andlöst klar
det var så många frågor
som väntade på svar

Jag hade en dröm, sa fru Truxa
det stod en främling på min balkong
han stod och läste ett stycke
ur en gammaldags följetong
Jag minns inte alla orden
jag minns bara att jag grät
för det som det handlade om var allt
som jag tänkt på i hemlighet

Man lär sig sitt stycke, sa Swedenborg
men man får ingen förklaring
min skalle blev stulen och återfanns
på en järnvägseffektförvaring
När man ser sig själv på avstånd
på en blåsig trottoar
händer det att man förtvivlar
över sin repertoar

Den gröna bänken vi sitter på
sa fru Truxa sorgset och stilla
ett ting i sig eller bara för oss
ett sken av en bänk och en villa
När jag set trädet falla omkull
i sin allra vackraste skepnad
står viljans frihet för mig ibland
som ett tomrum av skräck och häpnad

Men sommaren då, sade Swedenborg
den honungslena och varma
som blåser sin milda andedräkt in
i hjärtat på frusna och arma
Se på min hand som darrar helt lätt
när jag för den upp mot pannan
så målar vi själva vårt eget porträtt
när vi far från en punkt till en annan

Jag har ofta tänkt, sa fru Truxa
att hur noga jag än väljer orden
når dom inte fram dit jag önskar
utan faller som stenar till jorden
Fartygen hissar segel
och far mot en avlägsen stjärna
men jag står kvar vid min spegel
med undran i själ och i hjärna

Felet, sa Swedenborg, var vårt
försök att betvinga vår framtid
men vår uppgift är större än så, vad
vi måste är att bevittna vår samtid
Parken och världen runtom oss
är stadda i ständig förvandling
vi kan bara bli tydliggjorda
genom vår egen handling

Det var Swedenborg och gamla fru Truxa
som skildes i parken på avtalad tid
fru Truxa steg upp från en grönmålad bänk
och Swedenborg stod bredvid
Det var höst och luften var klar
en fågel sjöng i ett snår
så möttes dom ändå till slut
efter alla förlorade år.

Text & musik: Finn Zetterholm