- Gå hem
igen, han finns inte på riktigt! ropade sköterskan från det
tyska vårdhemmets fönster. Byggnaden hade använts för inspelningen
av en läkarserie, och nu hade en mängd TV-tittare samlats utanför
och krävde att få träffa överläkaren från serien.
Man kan skratta åt denna tragikomiska anekdot eller passa på att
citera Oscar Wildes bekanta maxim om att det inte är konsten som härmar
livet utan tvärtom. I själva verket finns det många berättelser
och skrönor idag på samma tema: om hur media får oss att blanda
ihop fiction och verklighet och därmed framstå som narraktiga och
löjliga konsumenter.
Men egentligen är det inte TV-tittarna och tidningsläsarna som är
narrarna utan mediafolket. De är de som är de verkligt tragiska figurerna
i den bedräglighetens fars, denna desperata parningsdans mellan nyhetsjournalistik
och underhållning som idag allt oftare spelas upp för alltmer uttråkade
och blaserade mediakonsumenter.
Enligt en färsk undersökning i USA (i spåren av Lewinskyaffären)
är en majoritet av journalisterna idag missnöjda med sin yrkesutövning.
Sakfel, slarv, dålig kontakt med vanligt folk och växande trovärdighetsproblem
ingår i den journalistiska självkritiken. Huvudorsaken är att
medieindustrin i sin allt mer cyniska jakt på fler läsare, tittare
och lyssnare driver journalistiken mot underhållningssektorn. "Infotainment"
kallas detta gungfly, ett klibbigt globaliserat ingenmansland som därmed
också många nyhetsjournalister i Sverige tvingas ut på.
"The bottom is nådd" - som Björn Borgs gamle tränare
Lennart Bergelin en gång sa - det har man haft anledning att instämma
i många gånger de senaste åren, när det gäller media.
Men rötmånadsträsket är här bottenlöst och det
finns ingen nedre löjlighetsgräns i denna dumskallarnas sammandrabbning
när det gäller kriget om publiken (eller annonsörerna). För
att ut- trycka det rått: den som underskattar sin publik mest vinner.
Åtminstone på kort sikt.
Nu är ju snaskjournalistiken lika gammal som lösnummerförsäljningen.
Vi har vant oss vid att rycka på axlarna åt kvällspressens
flåsande för- vrängningar av verkligheten. Expressens legendariske
Carl Adam Nykop brukade säga att i en kvällstidning kan man bara vara
säker på att två saker stämmer: datum och pris - och inte
ens datumet stämmer alltid. Men idag går man ett steg längre.
Tidigare var det lättare att skilja på ren information, kommenterande
journalistik och underhållning. Nu blandas allt till samma soppa. Spektakulära
skandaler och kändisskvaller tar allt större plats också i seriösa
media och presenteras som viktig information. "Såpa ur verkligheten"
- så älskar tidningarnas kommentatorer att rubricera de omskrivna
skandalerna. Men det är inte verkligheten som är en såpa, det
är massmedierna som försöker göra den till det. Det är
en avgörande skillnad.
Den här kitschjournalistiken är inte bara oförargligt töntig,
den fungerar allt oftare som politisk påtryckning; som en sorts perverterad
skrändemokrati. Det är illavarslande. Det är nyhetsjournalistik
som håller på att förfalla. Idag handlar det alltmer sällan
om att kritiskt granska makten, om grävande journalistik, om att hålla
ett öga på beslutsfattare och bekämpa maktmissbruk.
Vad vi på senare år bevittnat är istället en fars där
politikerna, beslutsfattarna och de offentliga personerna blivit till figurer
i underhållningsnyheternas egen TV-serie. En TV-serie där småsaker
uppförstorats till orimliga proportioner, en skenhelighetens kasperteater
där rollkaraktärerna bestämts på förhand av journalisterna,
där det bara finns antingen dumma eller snälla, där indignationen
är viktigare än sanningen, de rituella turerna viktigare än verkligheten,
upplagan och tittarsiffrorna viktigare än pressetiken.
När denna mediamobb vädrar blod kan ingen stå emot. Politiker
och ledare hukar i de fejkade folkstormarna, de tvingas backa, avgå, snabbt
fatta nya oöverlagda beslut, göra kosmetiska förändringar
som döljer verkliga miss- förhållanden, stifta lagar vars konsekvens
ingen bryr sig om i den flod av hysteriska anklagelser, krokodiltårar
och infantila utbrott som uppstår ur struntsaker: chokladbitar, spritflaskor
och taxikvitton. Så förvandlas sakta men säkert alltfler journalister
från sanningssägare till en sorts mediamonster: en blandning av manipulerande
skräpförsäljare och nyviktorianska hycklare.
Enligt Schopenhauer erbjuder livet oss bara två saker: smärta eller
leda. Mycket riktigt är de företagsstrukturer som idag växer
snabbast läkemedels- branschen och mediabranschen. Inom media är konkurrensen
i bokstavlig mening mördande. Enligt marknadens sanning borde detta gynna
konsumenterna. Ändå breder likriktningen och tristessen ut sig just
över de mest spekulativa medierna. Kanske gäller här istället
en ännu äldre sanning: ju mer utsvävningar, desto större
leda.
Historiken om 1900-talets nyhetsjournalistik är ännu inte skriven.
Jag har ett förslag till boktitel: Från Dreyfus till Lewinsky. 100
års utförsbacke.
Finn Zetterholm
I Månadsjournalen, juli 1999