PIPPI LÅNGSTRUMP
Så var det
då dags för ett nytt försök att göra Pippi Långstrump
välanpassad, den här gången som tecknad film. Det är inte
första gången man försöker göra om Pippi, förmodligen
inte sista heller. När boken kom ut 1945 väckte den rabalder. Bonniers
förlag hade inte ens vågat trycka den, Rabén & Sjögren
var mindre bigotta. Det skulle de inte ångra. Men många pedagoger,
bibliotekarier och skolfolk rasade. Den vanartiga och olydiga Pippi hade dåligt
inflytande på sina unga läsare, hon var skadlig för barnens
uppfostan. Efter detta var succén med boken given.
1980 kom en ny attack mot Pippi. Den här gången var det barnfilmsrådet
som inte ansåg sig kunna rekommendera filmen om Pippi Långstrump.
Barn-filmsrådet hade en hel lista med kritik mot henne: Pippi hade fel
kläder och utseende, hon hade "tillkämpad mimik". Det förekom
matlagning med "mycket kladdande", apan och hästen åt ur
grytor, barnen frossade på läsk och godis. Samhället var inte
något verkligt samhälle. Alla vuxna var mer eller mindre löjliga
figurer, Pippi var fri från sociala sammanhang, hon hade inget jämbördigt
kamratförhållande, "hon köper sig kontakter". Pippi
var osannolik och befann sig i ett samhälleligt tomrum. Hon var exempel
på "ganska förnedrande barnunderhållning" menade
barnfilmsrådet.
Det tyckte uppenbarligen inte barnen. Själv kan jag förstå barnfilmsrådets
reaktion. De måste ha känt sig träffade av satiren i berättelsen
om Pippi, den satir som just riktar sig mot vuxenvärldens självgodhet,
humorlöshet och förljugna präktighet.
Den nya Pippifilmen är också ett försök att avväpna
Pippi och göra henne till en internationell strömlinjeformad barnmediaprodukt.
Statlig styrning och marknadsanpassning ger ofta likartade resultat: samma trivialiserade,
ofarliga och utslätade vara. Det originella och fantasifulla, det som utmanar
konventionerna skrämmer lika mycket statens som marknadens politruker.
Den nya Pippifilmen visar en stelt leende flicka som mekaniskt utför sina
bustrick och goda gärningar. Vissa av hennes kännetecken har tagits
bort: både kappsäcken med guldpengarna och att Pippis pappa var negerkung
. (här går barnfilmsrådet igen). Vad som är värre
är att Pippi blivit nästan ordlös i filmen. Hennes språk
och ordlekar gick inte att översätta, är filmbolagets förklaring.
Det går jag inte på. Varför är då Pippiböckerna
översatta till så många språk? Hur kan man översätta
Shakesperare?
Men här missar filmen något väsentligt. I själva verket
är det Pippi säger lika viktigt som det hon gör. Hon är
en språkförnyare, en ordimprovisatör. Utan hennes absurda monologer,
hennes raljanta repliker och kärleksfulla oförskämdheter blir
hennes handlingar mer vanliga slapstickanimationer.
Nu är väl inte den här Pippifilmen så mycket att bekymra
sig över. Pippi Långstrump kommer att överleva både den
och framtida trivialiseringar. Hon är ju ingen vanlig barnbokshjältinna,
hon är sedan länge en myt. I själva verket är hon Sveriges
enda bidrag till världslitteraturens mytologiska figurer. De är inte
många. Dit hör Robinson Crusoe, Hamlet, Don Quixote, Don Juan och
ett par till. Från 1900-talet finns knappast några: kanske soldaten
Svejk och - från filmen- Chaplin. Hos Pippi Långstrump finns många
av den litterära mytens kännetecken: gränsöverskridandet,
realism blandat med fantasteri, det originella som speglar det allmängiltiga.
I myten ställs en fråga: varför? Pippi Långstrump frågar:
varför inte? Pippi Långstrump är en handbok i överlevnad,
den handlar om okuvlighet och självtillit, om att våga vara den man
är och om att styrka kräver godhet.
På den litterära mytologins exklusiva parnass är Pippi Långstrump
en av de få självständiga kvinnorna och hon är det enda
barnet. Det tycker jag vi i Sverige ska vara stolta över. Det är i
denna skamfilade tid ett gott tecken.
Finn Zetterholm