Jag kan lika gärna
bekänna det med en gång: som pappa är jag en oförbätterlig
egoist. Åtminstone när det gäller barnböcker. Alla har
sett skämt- teckningen med den nyblivne pappan som står på
BB med fotboll, hockey- utrustning och bilbana i famnen. Sån är jag
när det gäller barnböcker. Jag älskar att läsa högt
för mina barn och jag har hela tiden otåligt väntat på
att de ska bli stora nog för just den eller den av mina favoritböcker.
Skulden till det här finns förstås i min egen barndom. Var annars?
Vi läste alltid högt hemma, min mamma översatte barnböcker
och vi fick ofta hem de nya spännande böckerna innan de ens kommit
ut i bokhandeln. Jag minns lukten av färsk trycksvärta och stämpeln
på bokpärmens insida: Rec. ex.
Mamma läste för oss: Det blev som ett knark, ett rus. Vi blev höga
på fantasi. Det känns som jag upplevt det mesta som barn: Jag har
gått utmed ån i Det susar i säven. Jag har bott i Mumindalen,
jag har letat guld med dvärgarna i Bilbo, jag har rest med Piplarssons
kastrullvagn. Jag har ridit på delfiner i Djuphavspirater och jag har
flugit med Ture Sventons flygande matta. Fast när Ture Sventons författare
Åke Holmberg kom på besök till mina föräldrar blev
vi barn besvikna. Kunde verkligen den där tråkiga gubben i grå
kostym ha skrivit Sventonböckerna? (Långt senare läste jag vad
någon vis man skrivit om att möta författare till ens älsklingsböcker:
"Bara för att man gillar gåslever behöver man inte träffa
gåsen").
Vi har varit allätare när vi läst tillsammans, mina barn och
jag. Både nya böcker och gamla, både realism och fantasi. Det
har alltid roat mig att läsa folksagor, framför allt på 70-talet
då det inte var politiskt lämpligt att göra det. När de
anbefallna boktitlarna var Lena bor i kollektiv, Kalle och klasskampen och Pers
farfar går till socialen, då var det en njutning att frossa i Bröderna
Grimms sagor - i den gamla ocensurerade upplagan! Jag läste för barnen
om ljuva prinsessor som höggs i bitar av grymma rövare och som väcktes
till liv igen av prinsar på vita springare. Märkligt nog sov mina
döttrar gott om natten och har nått vuxen ålder utan större
men, trots pappas olämpliga bokval.
När jag nu läser högt för Klara, min yngsta, får jag
på nytt uppleva alltihopa genom henne. Det ger en alldeles speciell gemenskap.
Det bästa är att läsa på kvällen i sängen. Jag
har tre kuddar, Klara två. Mellan oss sitter Klaras favoritnalle Trädgårdy
och lyssnar. Jag läser och läser och glömmer alldeles bort sovtider
och dagis nästa morgon. Vi fnissar tillsammans åt Ida i flagg- stången,
vi ryser av spänning när Mårran kommer till Muminpappans ö,
vi sörjer Silverpumans död i Det blåser på månen.
Jag ringer till mina vuxna döttrar. -Minns du Simon Toking i Briggen Tre
Liljor? Minns du barngängets ledare, den vackra och stolta Röda Zora?
Ja, de minns och de fyller i: och pappa, dom där vargungarna som barnen
fick tämja hemma hos sej, vad hette de? Vi skrattar och återupplever,det
blir ett hemligt samförstånd, vi kan referera till figurer, händelser
och repliker. En gång blommograferade jag till en av mina döttrar:
"Hätila ragulp på fåtsklilaben" . Blomsterhandlaren
som tog emot texten lät lite konstig på rösten. "Det är
ur Nalle Puh," sa jag. "Ugglas födelsedagshälsning".
Det sägs ofta idag att vi är på väg från ett ordsamhälle
in i ett bildsamhälle .Är det nån mening att läsa högt
när så mycket finns på video? Visst känns det lite snopet
för en högläsarfreak som jag när Klara redan sett Bröderna
Lejonhjärta på video. Ändå tror jag det är viktigt
att vi läser för barn. TV och video i all ära, men film kan aldrig
ersätta ord. Bilder kan bli så påträngande, övertydliga
och ytliga. De stimulerar inte heller fantasin på samma sätt. Pippi,
Emil, Ronja - det finns många bra barnfilmer - men ingenting slår
att höra Astrid Lindgren läsa högt ur sina böcker! Och om
man nu inte hinner åka till Kolmårdens djurpark eller tälta
den här månaden heller: att läsa en bok tillsammans är
också en gemensam upplevelse. En upplevelse som ger både närhet
och värme.
Råd för läsande pappor:
* Läs ofta högt, försök gör det till en kvällsritual.
* Läs inte sånt du själv tycker är urtråkigt. Det
kan vara svårt med små barn som vill höra samma sak många
gånger. Men försök med nåt nytt efter den uttjatade älsklingssagan.
* Växla gärna mellan en längre kapitelbok och kortare bilderböcker.
Dagens barn är ofta rastlösa och ovana boklyssnare.
* Väj inte för det sorgliga! Barn har precis lika stort behov av snyftare
som
vuxna. Min dotter Emma var nog fyra år när jag läste Flickan
med svavelstickorna för henne. Den sagan är så otroligt sorglig,
så jag kunde inte låta bli att titta på henne i smyg medan
jag läste. Jag såg hennes ögon fyllas av tårar och när
jag slutat sagan storgrät hon och snyftade: "En gång till pappa,
läs en gång till!"
* Låna hem högar av böcker från biblioteket. Det kan vara
svårt att avgöra vad som är skräp och vad som är guldkorn.
Barnboksklassikerna är säkra succér, men man behöver inte
läsa färdigt böcker som man inte tycker är kul. När
dagstidningarna skriver om nya barnböcker kan man få bra tips.
* Prata om vad ni läser. Och kom ihåg att det viktigaste är
att ha roligt tillsammans.
Finn Zetterholm