När nu Sverige så framgångsrikt kommit tillrätta med inflationen
i penningvärdet är det tid att ta sig an inflationen i ordens värde.
Den härjar svårt i vissa massmedia. Att kvällspressen inte är
några objektiva sanningsvittnen är allom bekant. Expressens gamle
grundare, den legendariske Carl Adam Nycop, brukade säga att i en kvällstidning
är det bara två saker man kan vara säker på stämmer:
datum och priset, och datumet kan man inte heller alltid lita på.
Nu är ju inte ens filosoferna säkra på vad som är sant
eller falskt, varför då kräva att det som står i tidningarna
stämmer? Viktigare är kanske frågan hur mycket vi påverkas
och manipuleras av våra uppblåsta media. I denna fråga är
alltid mediafolk klädsamt anspråkslösa. Det råder i branschen
en sort nästan kristen ödmjukhet: - Visst griper vi in, men vi påverkar
inte folk, de har eget omdöme, vi underskattar inte våra läsare.
Själv har jag undrat över ordbruket. Det finns i svenskan ca. 30.000
ord att röra sig med - det är lite jämfört med t.ex.engelskan,
fast det borde räcka till. Men så är det inte. I många
tidningar har orden börjat ta slut. Så är det t.ex. med orden
katastrof och tragedi.
För ett par år sedan blev det strömavbrott just när TV:s
Rapport skulle börja. Programmet blev femton minuter försenat. Katastrof
på TV! löd rubrikerna i många tidningar. Hallåan spädde
på: "Det var det värsta som hänt mig i mitt liv",
berättade hon efteråt. (Hon måste ha haft ett bekymmersfritt
liv!)
Jag trodde i min oskuld att en katastrof var när Estonia sjönk och
att en tragedi var t.ex. Stureplansmorden. Men i pressen läser jag dagligen
att en katastrof är när nån bryter foten i Fångarna på
fortet och en tragedi är när en artist får en halsinfektion.
( Katastroferna på sportsidorna ska jag inte gå in på här.
De inträffar varje gång svenskar förlorar, vilket ju händer
då och då. Men sportsidorna spelar med sitt blomsterspråk
i ädelpekoralets egen division).
En gammal god regel när man lär sig skriva är att efteråt
ta bort de flesta adjektiven och överorden. Det har mången journalistaspirant
fått lära sig. Men stjärnreportrarna, de som skriver om de viktiga
ämnena: Runar Sörgaards äventyr och Svartenbrandts semester på
Kanarieöarna, glömmer språkets enklaste regler. Det är
en sorts yrkesskada. De storvulna orden blir som knark, det krävs högre
och högre doser. Finns det inga avvänjningskurer för medias ordmissbrukare?
En sorts Länkarna eller Missourimodell där journalister avprogrammeras
från det svulstiga och bara får tala med små bokstäver.
Något borde göras. För annars finns ju inga ord kvar när
den verkliga katastrofen inträffar. Om sanningen ska fram.
Finn Zetterholm