Som en död
människas öga stirrar min paraboltallrik rakt upp i himlen.
Jag bläddrar resignerat i programtablåerna. Tidigare, som nybliven
antennägare, såg jag fram emot alla spännande thrillers. Men
jag insåg snabbt att det bara var ett täcknamn. Vad som förr
kallades thriller är numera ofta bara en förevändning för
att visa massaker. I början trodde jag det var nån enstaka film,
men efter några veckor med närbilder av sönderskjutna och stympade
kroppar förstod jag att det här är en trend. I själva verket
sitter ju dagens TV-tittare med blod upp till hakan. Själv har jag fått
nog.
Vi förfasas över uppgifter om offentliga avrättningar i Irak.
Men vi har ju själva mängder av avrättningar varje kväll
i TV! Ja, men i Irak är det ju verklighet, i vår TV är det bara
på film, säger nån. Desto värre för oss, säger
jag. Vi har inte ens en grym diktator som vill statuera exempel att skylla på,
vi vill bara bli underhållna.
Häromdagen debatterade man hos Robert Aschberg programmet Tuttifrutti,
där tjejer visar brösten. Detta töntprogram, detta massmediala
mjäll, upprör tydligen människor mer än den slakt som pågår
kväll efter kväll i TV. Varför tar inte den bålde Aschberg
upp detta? Debattens vågor går höga om hur H&M:s underklädsmodeller
vinklar benen på reklam- pelarna, medan ungdomar sparkar ihjäl varandra
på gatan nedanför. Vår 90-talskultur är precis lika förljugen
som den viktorianska. Vad som tillkommit är mediatekniken, som kan visa
oss de blodiga, de saftiga detaljerna med allt större sadomasochistisk
precision.
Naturligtvis måste deckare, thrillers, krigsfilmer innehålla våld.
Men det finns inte längre någon rimlig nivå, någon proportion.
Vad vi ser är en o-
upphörlig eskalering av detaljerad brutalitet , en amöba som breder
ut sig sig alltmer på resten av filmens bekostnad: en sorts slaktandets
egen estetik. Sällan eller aldrig får man heller se konsekvenserna:
de mördade blir just marionetter, lösa kroppsdelar som sprattlar runt
medan bödelnhjälten skyndar iväg för att hinna med nästa
megaavrättning. För det är det ständiga budskapet: den enda
utvägen är alltid massaker.
Vi har i Sverige en lag mot könsdiskriminering. Visar man en naken kvinna
som gör reklam för en skiftnyckel, kan man fällas enligt den
lagen.
Till skillnad från våldsdebatten, där det inte anses finnas
ett klart bevisat samband mellan våldsfilm och våldsbrott, tycks
det här självklart att det finns en koppling mellan bilder och könsfördomar.
Därför finns lagen. Därför anmäls bilder som anses
reducera kvinnor till enbart sexobjekt. Bilderna granskas med lupp för
att hitta minsta antydan till diskriminering.
Varför anmäls aldrig vrångbilder av män? Män som reduceras
till enbart våldssubjekt på bilder och i filmer? Vi översvämmas
ju av dem! Är inte detta ett bevis på ynkligheten och förljugenheten
i vår perverterade våldskultur att ingen enda man eller kvinna med
stöd av vår ståtliga diskrimineringslag ifrågasätter
det kränkande i att män i film efter film framställs som känslolösa
monster vars enda livsuppgift är att döda? Män är starkare
än kvinnor, säkert också aggressivare. Desto större ansvar
att lära sig hantera det och att ge bättre förebilder till småkillar!
Var finns du starka, goda Fantomen, we need you!
Jag är utledsen på gubbvåldet. Varför ska jag som man
finna mig i att mitt kön oavbrutet nedvärderas i media: att män
framställs som iskalla robotar som ser världen som ett slakthus, vars
enda vällust består i att med vapen massakrera sin omgivning? Varför
prövar ingen det könsdiskriminerande i detta? Kanske känner Hells
Angels, sparkande skinheads, vapenfetischister och pitbullägare igen sig
i dessa mansbilder. Jag gör det inte. De flesta män gör det inte.
Många feminister medger nu att inte alla män är presumtiva våldsverkare
och kvinnomisshandlare. Det var ju storsint! Själv skulle jag faktiskt
hellre vilja bli framställd som ett korkat sexobjekt än som en massmördare
med själsliv som en betongblandare.
Finn Zetterholm