FÖRYNGRINGSPROFESSORN

Häromkvällen såg jag filmen "Föryngringsprofessorn" på TV. Professorn Cary Grant har uppfunnit en drog som gör en ung. När han testar medlet på apor får han själv av misstag i sig drogen. Från att ha varit en korrekt kostymklädd medelålders gentleman börjar han flänga omkring i hippa fritidskläder, motionerar som en tokig och drar runt på stan i en liten sportbil med en betydligt yngre kvinna. Omgivningen blir förfärade över hans löjliga uppträdande och filmen, från 1952, slutar lyckligt med att professorn återgår till sitt forna farbroderliga jag.
Fler än jag måste ha tänkt samma tanke: Det här på 50-talet fullständigt skrattretande tonårsbeteendet hos en vuxen, det är på 90-talet ett medelålderns ideal. De flesta av oss vuxna idag förutsätts vilja vara som den ungdomsdrogade professorn i filmen. Ser man sig omkring i samhället tycker man sig ofta vara inne i en regression av kolossalformat, en evig malande repris av sista natten med gänget. TV, tidningar, bio, reklam, nöjesutbud är fyllda av vår tids ikoner: truliga dockflickor och dockpojkar vars klädsel, frisyrer, fysionomier, intressen och beteenden de medelålders förutsätts intressera sig för och försöka likna. För att vara vuxen herre eller dam idag, det har däremot blivit ganska löjligt.
Indien har sina heliga kor, i det gamla Egypten dyrkade man kattor. Västerlandet har sin ungdomskult. Denna moderna avgudadyrkan har sina rötter i romantiken och i den industriella masskonsumtionens ständiga varuförnyelse och rädsla för åldrande och död. Goethes "Den unge Wer- thers lidande" kom ut 1774, men knappt hundra år tidigare gick den unge Karl den XII och längtade efter att få kopporna för att se äldre ut i ansiktet. På 1600-talet klädde man barnen som vuxna, nu klär sig de vuxna som barn.
Varför flyr så många av oss vuxna såhär panikartat motsols? Visst vill vi alla vara friska och se pigga och starka ut, men varför denna hysteriska längtan efter en evig pubertet? Är det inte något perverst med denna finniga åldersångest, denna västerländska fjunrevolt mot tiden? Förr ville ton- åringarna bli vuxna, de vill de inte längre. Och varför skulle de vilja det, när de vuxna inte heller vill vara det.
Vår tid liknar medeltiden. Vi lever visserligen längre, men vi är användbara en allt kortare tid. Vi må styras av medelålders män, men som medelålders blir de flesta av oss överflödiga på arbetsmarknaden, många är chanslösa redan i 35-årsåldern. EU har satt en gräns för anställningar ungefär där. Inför det står vi handfallna, utan någon strategi. Vi försöker låtsas som om våra klockor gick baklänges. I Prismas ordbok översätts regression med "försvarsmekanism, återgång till barnsligt beteende vid konfliktsituationer."
Den amerikanska sociologen Neil Postman skrev boken "Barndomens försvinnande". Han tes var att bildmedier som TV suddar ut gränser och att barnen blir vuxna allt tidigare. Vad Postman inte nämner är att medierna också tycks förbarnsliga de vuxna: kvar blir en allt större pubertetsgrupp utan fäste vare sig i barndomen eller vuxenvärlden.
Aldrig har det funnits rikare tillfällen till kollektiv regression än nu. Medier- nas infantilisering, med TV:s gigantiska utbud av serier med tonårshyss och lekprogram på mellanstadienivå. Fadda nostalgitrender, där vi oupphörligt kan frossa på vår Madeleinekaka - eller snarare Dumleklubba.Talrika terapiformer, där vi befriade från vuxenansvar kan skylla våra besvikelser på oförrätter i vår barndom. Möjligheter att operera bort varje yttre tecken som hotar vår framtoning av eviga tonåringar. Aldrig har det talats så mycket om att känna istället för att tänka (precis som om det gick att skilja åt!). Jag vill inte moralisera, men den här sortens avlatshandel: att försöka köpa sig salighet i form av evig ungdom, det kan inte vara någon bra strategi mot ålderssegregation.
Det är inte så mycket de unga själva som driver denna infantiliserade kult av sin egen ålder. De är visserligen medspelare men också häpna be- traktare, som vid åsynen av alla dessa Melrose Placetittande 50-åriga tonåringar i sina Musse Piggtröjor måste fråga sig detsamma som man gör en lördagskväll i Stocholm City: "Var håller alla vuxna hus?"


Finn Zetterholm

Tillbaka