Jag läser om medelålders människor som beklagar sig över
att de känner sig överflödiga i samhället, att de inte platsar
på arbetsmarknaden, att deras erfarenhet och kompetens inte längre
räknas , att det bara är ungdom som gäller. Jag bläddrar
vidare till kontaktannonserna. Mycket riktigt, där finns inte längre
några vuxna, inga män och inga kvinnor. Det vimlar av 45 åriga
tjejer och femtiotvååriga killar.... Sextio års grabb önskar
kontakt med flicka i samma ålder.
På fyrtiotalet var fortfarande en punschdrickande farbror med cigarr det
högsta auktoriteten.Idag är det en tjugofemårig P-3 producent
som pladdrar som en elvaåring mellan tonårslåtarna.
Lite längre tillbaka önskade sig Karl den XII att få kopporna
för att se äldre ut.
På 1600-talet klädde man barn som vuxna, nu klär sig de vuxna
som barn.
betraktar man mediasverige idag: tidningar, film, reklam och nöjesutbud
tycker man sig vara mitt inne i en regression av kolossalformat, en evig malande
repris av sista natten med gänget. Indien har sina heliga kor, i Egypten
dyrkade man kattor. Västerlandet har sin ungdomskult. Denna det moderna
samhällets avgudadyrkan har sina rötter i romantiken och i industrialismens
massmarknad. Men ungdomskulturen är bara några årtionden gammal.
Häromdagen såg jag en femtiotalsfilm på TV där Cary Grant
spelade en professor som uppfunnit ett medel som man blev ung av. När denne
professor prövade drogen på sig själv blev han som förbytt.
Från att ha varit en korrekt kostymklädd medelålders gentleman
började han rusa runt i hippa fritidskläder, cyklade, sprang, drog
runt stan i en liten sportbil med ung dam vid sin sida, tränade, gymnastiserade
och höll på. Omgivningen blev fullständigt förfärad
och filmen slutade lyckligt med att professorn återgick till sitt forna
jag.
Det måste ha slagit fler TV-tittare än jag, att detta skrattretande
femtiotalsexem- pel på medelålders regression är idag ett ideal
för medelåldern. Just så försöker
ju alla femtioåringar i vårt 90-tal att vara.
vi går in i informationssamhället sägs det. Men i de persondatorer
som uppfyller svenska hem går 90 av kraften åt till de äventyrs-
och rymdspel som alltifrån barn till grånande farbröder och
tanter ägnar sig åt med liv och lust. I Internet pågår
ett ändlöst pladder länderna emellan där ungdomar byter
dataspel med varandra. Industrialismen är död - leve infantilismen.
Den amerikanske sociologen Neil Postman skrev boken Barndomens försvinnande.
Hans tes var att bildmedier som TV suddar ut gränser och att barnen blir
vuxna tidigare. Postman hade fel. Det är de vuxna som förbarnsligas.
Man klagar ibland över att det är så lite barnprogram i TV,
men ska vi vara uppriktiga pågår det ju barnprogram hela kvällarna.
Det är skattjakter för mellanstadiet, det är tonårshyss
i oändliga Beverly Hills och Baywatchserier, det är en aldrig sinande
ström av lekprogram med kul tävlingar och rackartyg , där alla
deltar från politiker till kulturhöjdare. Ty alla spelar med i denna
infantilism som översvämmar landet.
Tonåringarna vill inte bli vuxna idag. Nej, tacka för det, när
alla vuxna imiterar tonåringar.
För det är inte de unga själva som driver denna västerländska
fjunrevolt mot tiden, denna finniga åldersångest, de är de
vuxna, de medelålders.
Hela vår konsumtion är uppbyggd kring denna dans kring den gyllene
kalven, denna dyrkan av dockflickor och dockpojkar. Dödsångest och
avundsjuka ingår. Kanske också de terapier allt fler ägnar
sig åt, där så mycket av tiden går åt till att
gå tillbaka till barndomen.
Jag menar att den här kulturen är destruktiv och bakåtsträvande.
Jag förordar inte
nån gerontologisk kinesisk modell , visst vill man vara stark och frisk
och snygg . Men eftersom vi alla otvivelaktigt blir äldre, borde vi anamma
det och inte sträva bakåt och låtsas något vi inte är.
Vi tilltalas som småbarn av myndigheter och företag: ... det är
inte din tur riktigt än, men lägg inte på, vi gör allt
för att skynda oss och hjälpa dig så snart vi kan...