Våra dygder är nog gott och väl, men det är synderna som är spännande. De sju dödssynderna har alltid lockat och skrämt oss alldeles särskilt. Vad är det för synder som är så svåra att de är till döds? Dödssyndsbegreppet kommer från medeltiden. Den romerska kyrkan skilde på lättare förlåtliga synder och svårare döds- eller huvudsynder, där människan medvetet bröt mot Guds lag och där det krävdes mycket mer för att bli förlåten. De sju dödssynderna är: superbia (högmod), avaritia (girighet), luxuria (otukt), invidia (avund), gula (frosseri), ira (vrede) och acedia (lättja). För oss moderna människor är det svårt att förstå varför just de här synderna var de allvarligaste. Redan Luther klagade: "Ingen doktor är så lärd att han kan skilja mellan dödssynd och förlåtlig synd". Men fast katolska kyrkan inte längre räknar med dem, har de sju dödssynderna levt kvar i vår kultur. De har dansat förbi oss genom århundradena på gravyrer och målningar, i baletter och på teaterscener, i berättelser och på sentida filmer. Döds- synderna upphör inte att fascinera oss, de tillhör vårt västerländska kulturarv. Eller som författaren Hjalmar Bergman formulerade det: : "Må man säga vad ont man vill om ett syndigt leverne - men det är allmänbildande" .
VREDE
Det är mänskligt att bli förbannad. Att bli arg för ofta
är visserligen inte bra, det tyder på en kolerisk läggning,
men att aldrig bli arg är värre. Då är man agressionshämmad
säger psykologin.
Det moderna samhället ställer hårda krav på känslodiciplin.
Samtidigt kan vi i talrika terapiformer leva ut vrede och frustration som aldrig
förr. Ilskan organiseras och släpps fram i kontrollerad form under
överinseende av en expert på känslor. Böcker med titlar
som "Boken om ilska" och "Kvinnors vrede" säljer bra.
Ilska som går inåt skadar en mera säger psykologerna. I vår
egofixerade tid är det följaktligen bättre att släppa ut
sin ilska på någon annan.
Vrede är en dödssynd. Ändå talar man om helig ilska. I
Det gamla testamentet vredgas Gud ofta på människan. Men ilskan var
förbehållen honom. Nya testamentets livssyn förespråkar
mildhet och saktmodighet med Jesus som föredöme. Men även Jesus
blev en gång rejält arg och drev månglarna ur templet med gisselslag.
Kommersen därinne blev för mycket till och med för honom. Jag
undrar hur ofta han hade blivit arg idag.
Vi förundras över vittnesbörd om medeltidsmänniskans häftiga
känslo- yttringar och hastigt uppflammande raseri. Dessa talrika ilskna
ädlingar, som tog till värjan av minsta anledning förefaller
oss infantila i sina reaktioner. Orsaken var, menade historikern Barbara Tuchman,
att de var just så unga. Medellivslängden var inte mer än trettio
år och många av de beskrivna hetsiga männen var i puberteten.
Men överhuvudtaget var starka utspel som gråt, grimaserande, vrålskratt
och ilska naturliga för människor förr. Först i början
av 1800-talet började vi lära oss modern behärskning. För
den framväxande borgerliga samhällsklassen var det viktigt med kroppskontroll
och kuvande av primitiva känslor.
Lägg tungt
och fast din hand i bordet
Och som ett lejon kungligt ryt
står det i Karlfeldts dikt "Om en tillbörlig vrede". Små
flickor uppfostras allt- jämt att de inte har samma rätt att visa
ilska som pojkar. Inför mannens
vrede hukar mången kvinna förskrämt. Men många menar idag
att också mannens ilska förträngts i vårt svenska veloursamhälle
På rituella mansträffar i storskogen får männen lära
sig att kasta stora grenar. Carl Bildt, den politiska känslodiciplinens
stormästare, tillfrågades om han aldrig blivit arg och velat kasta
träd i skogen. Han svarade att han en gång kastat en bok på
sin hustru.
Vreden är kortsiktigt den mest destruktiva dödssynden. Det är
den synd där straffet ofta slår tillbaka direkt på den syndande
i form av böter, skadestånd, krossade relationer och egna förstörda
saker. Det finns statistik om nästan allt, men ingen har vad jag vet räknat
ut hur stora värden, mänskliga och materiella, som förstörs
varje år på grund av ilska. Ändå är vreden en viktig
säkerhetsventil för att vi inte ska explodera. Vi avundas det lilla
barnet som får sparka och skrika. I muminböckerna beskrivs Lilla
My som "glad och arg", därför tycker vi speciellt mycket
om henne.
Vi åtminstone-på-ytan-lugna nordbor anses mindre benägna för
vredens synd än sydländska folk. Vi blir illa till mods när vi
hör sydlänningar stå och skrika åt varandra. Fast å
andra sidan är mycket av den sydländska ilskan ett spel för gallerierna.
Och i god katolsk tradition ångrar man sig genast efteråt och får
förlåtelse. I Norden väntar vi länge med att bli arga men
sen blir vi desto argare. Frågan är då förstås vem
som syndar mest.
Finn Zetterholm